Sambandet mellan att prata och kärlek

Medan jag har byggt Barnluren har jag tänkt mycket på relationer och hur de byggs. Jag har precis läst ut den utmärkta boken Wired for Love av Stephanie Cacioppo, som jag varmt rekommenderar till alla som vill förstå mer om hur den mänskliga hjärnan fungerar, hur hjärnan har formats av kärleken – och hur det i sin tur har format hur samhället fungerar. Därför fastnade jag för det här stycket och hur det hänger ihop med vårt uppdrag:

Föreställ dig hur annorlunda våra tonårsbråk med föräldrarna hade kunnat bli om vi hade varit beväpnade med de senaste rönen från det framväxande fältet social neurovetenskap. ”Faktiskt, mamma, jag behöver inte lägga på. Studier visar att jag, genom att bygga och underhålla hälsosamma sociala relationer, bokstavligen kan få min hjärna att växa och blir bättre på att fokusera på kognitivt krävande uppgifter, som skolan. Så mamma, snäääälla! Lägg dig inte i!”

En av de viktigaste slutsatserna jag har dragit av boken är hur viktiga alla nära relationer i våra liv är. Stephanie argumenterar så övertygande för hur kärleken kan ge våra hjärnor en extra växel och skydda vår fysiska hälsa.

Stephanies bok lyfter också fram hur ensamhet har motsatt effekt på människor och leder till betydligt sämre utfall på många områden av den fysiska hälsan. Ensamheten växer och kan smitta – människor har aldrig varit så uppkopplade, men ändå har ensamheten bara ökat. Som förälder är det här något jag ofta tänker på. Hur stöttar man en sund social utveckling hos sina barn?

Föreställ dig ett tillstånd som gör en person irritabel, nedstämd och självupptagen, och som är förknippat med 26% ökad risk för förtida död. Föreställ dig också att ungefär en tredjedel av befolkningen i industrialiserade länder är drabbad av detta tillstånd, att en av 12 är svårt drabbad, och att andelarna ökar. Inkomst, utbildning, kön och etnicitet skyddar inte, och tillståndet är smittsamt.

En av faktorerna bakom den här ensamhetsepidemin är hur den allt kraftfullare tekniken påverkar våra hjärnor, ofta på negativa sätt som vi inte förstår fullt ut med en gång. Tack vare forskning från personer som Stephanie Cacioppo håller samhället och regeringar på att vakna upp inför skadorna och börjar agera.

Som jag har sagt tidigare här på bloggen (länk https://barnluren.com/en/blog/why-we-built-barnluren) var den viktigaste drivkraften bakom Barnluren iakttagelsen att min dotter inte hade något inflytande över sitt sociala liv utanför skolan och de vanliga aktiviteterna. Den bördan har på något sätt antingen hamnat hos föräldrarna eller delegerats till smartphones och algoritmer. Att tänka tillbaka på min egen barndom och insikten att så mycket av min sociala utveckling skedde i telefon var inspirationen till Barnluren.

Med all den forskning som nu finns om hur den moderna teknikens belöningssystem kapar hjärnan har vi förhoppningsvis möjlighet att förändra saker. Jag lärde mig mycket under min egen resa med sociala medier från allra första början – eftersom jag jobbar i techbranschen var jag väldigt tidig med Facebook och nästan varenda plattform som följde. Först när jag insåg att mycket av det jag gjorde där faktiskt distraherade mig från att leva mitt liv fullt ut lämnade jag varenda plattform, utom LinkedIn som jag numera mest behandlar som en adressbok. Och jag måste säga att jag mår mycket bättre utan dem.

Sociala medier är det perfekta receptet för att barn ska bli beroende av sina smartphones, eftersom de kapar en normal del av människans utveckling. Mellan 10 och 12 års ålder blir våra hjärnor som människor mer inställda på det vi kallar sociala belöningar, vilket är en naturlig del av utvecklingen. Det hjälper faktiskt barn att börja vända sig utåt från den närmaste familjen och verkligen värdesätta gillande och återkoppling från jämnåriga och andra människor. Och det är tänkt att hjälpa oss att bygga relationer med vänner och med våra gemenskaper. Men den känsliga perioden i hjärnans utveckling, då dopaminreceptorerna i våra belöningsbanor bokstavligen mångfaldigas, kapas fullständigt av sociala medier, eftersom sociala medier nu levererar de här onaturligt höga dopaminkickarna och gör barn alltmer känsliga för just de sorters sociala belöningar som sociala medier ger.

I takt med att vi blir mer medvetna om teknikens påverkan tycker jag att det är värt att blicka bakåt för att se vad som verkligen har varit nyttigt och förbättrat våra liv. När jag skriver det här tänker jag tillbaka på hur mycket en fast telefon med enbart röst formade mina relationer under uppväxten – jag minns alla de långa samtalen. Dem skulle jag inte byta bort mot något, och jag hoppas att nästa generation får samma möjlighet.