Varför vi byggde Barnluren: ett brev från grundaren

Som många moderna familjer har vi några relationer på långt avstånd. I vårt fall sträcker de sig över Nya Zeeland, Sverige och Chicago. Vi har använt Skype och FaceTime flitigt för att låta vår dotter hålla kontakten med sina mor- och farföräldrar och den övriga släkten.

Vi accepterade, och var tacksamma för, att tekniken lät henne bygga de här relationerna över så långa avstånd. Men videosamtal har sina nackdelar – vi hamnade i rollen som mellanhand för varje samtal: logga in, kolla om den andra var ledig, starta samtalet.

Nu när min dotter är 9 och håller på att bygga upp ett socialt liv i skolan och genom fritidsaktiviteter har hon börjat planera saker med sina kompisar på egen hand. Nyligen ville hon spela Minecraft med en kompis från skolan. Det som följde var en kedja av meddelanden – kompisens pappa sms:ade min fru, som var på resa. Min fru sms:ade mig. Jag försökte nå den andra föräldern, för sent, de hade redan slutat vänta. Vid nästa försök stod jag och lagade mat och missade svaret. Till slut fick de två tjejerna spela tillsammans, via sina föräldrars mobiler, men bara för att fyra vuxna äntligen lyckats få ihop sina scheman. Det här var en lekträff mellan två barn som bodde några gator ifrån varandra.

Jag växte upp med en hemtelefon. Mina kompisar ringde mig. Jag ringde dem. Telefonen ringde, och den som var närmast svarade. Vi behövde inte våra föräldrar för att planera någonting. Jag insåg att min dotter går miste om något vi tog för givet när vi växte upp – en fast telefon i familjen.

Glappet

Sedan vi tog mobiltelefonerna till oss har hemtelefonen blivit en utrotningshotad art. Praktiskt taget inget hem har en fast telefon längre. Det lämnar ett glapp.

Någonstans på vägen kastade vi ut barnet med badvattnet.

Forskning världen över har börjat mäta hur skärmar och sociala medier påverkar barns utveckling. Jag är fast övertygad om skärmtidens negativa effekter, både utifrån egna erfarenheter och från att ha observerat mitt och andras barn. Så jag bestämde mig för att beställa en fast telefon till familjen. Jag blev lite förvånad över hur krångligt och dyrt det skulle bli, ungefär 400 kr i månaden, med samtal debiterade per minut ovanpå det. Jag ville inte heller ha en telefon som telefonförsäljare eller främlingar kunde ringa till.

Så fort idén dök upp i huvudet översköljdes jag av minnen av att använda telefonen som barn. Födelsedagssamtal från släkten. Att få någons telefonnummer för första gången. Att bygga djupa vänskaper genom att prata med kompisar i timmar långt in på natten. Jag visste att det här var upplevelser jag ville ge min dotter chansen att få.

Idén

Tänk om vi kunde ta tillbaka hemtelefonen – fast bättre? En telefon som:

• Bara kopplar till personer som föräldrarna har godkänt
• Saknar skärm, internet och appar
• Är enkel nog för en femåring att använda
• Och slår en bro mellan den analoga och den digitala världen, så att man till exempel kan ringa till och från mor- och farföräldrarnas smartphones

Det är Barnluren. Ett privat röstnätverk för familjer.

Varför röstsamtal spelar roll

Mina erfarenheter av att se min dotter använda FaceTime är blandade. Ibland har det möjliggjort väldigt givande lekstunder på distans, där båda sidor varit helt engagerade och telefonen blivit ett riktigt fönster in i barnets liv. Å andra sidan har vissa "samtal" med släkten urartat till att bara byta AI-ansikten i FaceTime och leta efter och skicka emojis. Enheten hade i tysthet tagit relationens plats. Att se de här samtalen gjorde mig frustrerad – distraktionen från de här funktionerna gjorde att mitt barn ignorerade frågor och att samtalen inte flöt. Ibland är röst helt enkelt bättre.

Hade vi inte gått över till Barnluren tror jag att vanliga röstsamtal hade varit ett bättre val för de flesta samtal med mor- och farföräldrar och den övriga släkten. Men vi vill inte ge vårt barn en smartphone förrän senare. Jag tror också starkt på att det finns något viktigt i spontaniteten i att själv ringa någon, och i att höra telefonen ringa och svara. Det är spännande när ens egen telefon ringer och man vet att någon ringer just till en själv.

När vi väl fått Barnluren att fungera och min dotter gått över till röstsamtal insåg jag att det finns en muskel hon saknade och som hon fick börja träna – att lära sig ställa frågor och hitta turtagningen i ett samtal utan distraktioner. Jag såg direkt att de här samtalen var en annan upplevelse.

Forskningen stöder detta. American Academy of Pediatrics rekommenderar att man begränsar skärmtiden och samtidigt uppmuntrar rikt verbalt samspel. Röstsamtal ger precis det.

Bygga social självständighet, inte sociala nätverk

Vårt uppdrag är att förbättra barndomen. Barnluren är ett verktyg för barn att bygga sociala färdigheter, inte ett socialt nätverk. Jag tror att friheten att ringa en kompis i närheten redan från tidig ålder öppnar en värld av möjligheter som leder både till starkare relationer och fler möten i verkliga livet.

Att se mitt barn reagera när telefonen ringer, och glädjen över ett oväntat samtal med en mormor eller en kusin, har redan varit väldigt givande.

Forskning och lagstiftning håller på att komma ikapp den här synen – från Australien till Danmark och Frankrike införs begränsningar för att hindra barn från att använda sociala medier. En hemtelefon ger barn möjlighet att vara riktigt sociala med sina vänner och sin familj utan att sända till hela världen eller bygga upp en historik på nätet.

Vad händer nu

Vi har bara börjat. Barnluren är igång, i en tidig betatest med några familjer där det redan skapar små stunder av äkta kontakt. Vi har precis öppnat anmälan till vårt Pioneer-betaprogram, som ska validera produkten genom att ge enheter till grupper om 10 barn som känner varandra.

Det här är inte bara nostalgi. Det är utveckling.

• Greg Chrystall, medgrundare, Barnluren